Innan vi lämnade Billunds camping unnade vi oss en smarrig frukostbuffé i deras restaurang. Medan vi åt resonerade vi fram och tillbaka vilket vårt nästa resmål skulle bli. Kartan över Jylland visade en intressant, västlig landsdel. Det såg ut att bara vara en tunn tarm med land som hade vatten på båda sidor. Havet på ena sidan och något sjöliknande på andra. Dit ville vi och dit styrde vi.

 

I den campingkatalog vi hade som vägvisare fanns en camping som stack ut bland de andra (i text och bild), Holmsland Klit Camping. Där skulle vi bo. Då vi kom fram till bommarna blev vi ändå lite skeptiska. Receptionshuset såg ut som en tullstation på en turkisk flygplats men vi vågade ändå oss in för att be om lov att ta en promenad på området…och som vi sedan promenerade. Det här är nog den största camping jag någonsin varit på….och den minst strukturerade. Det fanns elstolpar utslängda lite här och var bland små sanddynor och grästuvor – supercharmigt. På flera ställen stod det lekställningar av olika färg och form så barnen släpade snabbt efter. Därför var det bara jag och Majk som klarade hela vägen fram till och upp över den stora sanddyna som skiljde campingen från havet. Vilken fantastisk utsikt och vilken enorm sandstrand som bredde ut sig under oss. Beskriven så här framstår detta som en perfekt camping men det var den inte på långa vägar. Området var, som skrivet, enormt. Sträckorna att gå till de få servicehusen blev alltså långa, mycket långa. Över hela campingen låg det dessutom en odör av fiskrens och sopcontainer. Det regnade inte men det var blåsigt och kallt vilket gjorde att stora präriebollar av gräs rullade omkring överallt. Då det, även på denna camping, bara fanns ett fåtal ekipage blev hela stämningen som i en cowboyfilm med Clintan. Vem av oss skulle vara den onde, den gode, den fule? Efter vår långpromenad kastade vi i oss lite lunch och drog sedan vidare.

Jaha, nu hade vi sett den här landsdelen (som visade sig heta Vita Sand). Otroligt vackert men väldigt oattraktivt i snålblåst. Istället åkte vi några mil norrut till en camping mitt i, vad jag tror, ingenstans – Familjepark West. Nu hade eftermiddagen kommit krypande så att ångra oss ytterligare en gång var inte aktuellt. Det fick bära eller brista, vi checkade in. Även det här visade sig vara en jättefin camping. Väldigt välordnat med raka linjer (och trånga infarter till områdena), avdelande buskage och fräscha servicehus men…precis S T E N D Ö T T. Det var vi, en tältande cyklist och en dansk familj som hade flera ungar vilka bara satt inne i husvagnen. Var vi verkligen där så off season? Det var ju ändå slutet av juni = sommar.

Vi gjorde ändå som vi brukar. Markisen rullades ut, väggarna hängdes upp och middagen grillades. Sen löste vi biljetter åt barnen till den lilla park som låg intill campingen. Parken visade sig ha lite olika elektriska lekredskap, trampcyklar i olika format samt några diffusa djur i bur. Killarna sprang sedan mellan campingen och parken hela kvällen.

Morgonen efter pratar vi om vad vi ska göra med hela den här danmarksgrejen. Både jag och Majk gillar när det är liv och rörelse på de campingar vi besöker och för ungarna var denna brist på andra barn supertrist. Förmiddagen passerar och vi börjar mer och mer prata om att åka tillbaka till Sverige igen. Vi gissar att campingarna på Västkusten är välbelagda trots att “industrisemestern” inte har dragit igång ännu…men hur ska vädret bli? Det är då vi tittar på väderkartan vi verkligen bestämmer oss. Över hela Danmark hänger stora, svarta moln. Det är något, för Aftonbladet, katastrofrubriksregn på väg in över vårt grannland. En stilla camping är illa nog i solsken. I oväder är det fullkomligt meningslöst att campa på en camping likt denna. Nu visar det sig att detta oväder även ska dra in över den svenska västkusten, så våra tankar börjar istället kretsa kring östkusten – och solsäkra Öland. När vi väl har bestämt oss packar vi snabbt ihop vagnen och krokar på. Vi checkar ut från campingen men då vi vet att denna dag kommer bli i bilåkandets tecken väljer vi att även betala en omgång biljetter till campingens park. Vi stannar sedan ytterligare ett par timmar på Familiepark West och leker med barnen. Då det framåt eftermiddagen börjar kurra i magen drar vi vidare till den lilla, pittoreska staden Ringköping. Förutom vedungseldad pizza, på en pizzeria där kyparen pratar italienska med oss, hinner vi även shoppa lite kläder samt lite heminredningsprylar (är det något de kan i Danmark så är det heminredning). Innan vi lämnar Ringköping fyller vi upp/tynger vi ned husvagnen med ett antal backar öl och marmelad i jätteglasburkar.

Vid 17-tiden ställer vi in GPS:en på Sverige. Lilla Bältbron passeras. Stora Bältbron passeras. Några mil innan Öresundsbron stannar vi och tankar och jag passar på att göra mig av med våra kvarvarande danska pengar. Killen bakom disken bara skrattar då jag sträcker fram min bunt med pengar och säger att jag vill handla för det men sedan hjälper han mig att lassa på grillad korv, coca cola, kaffe, red bull, smågodis och en sprängfylld påse med munkar i alla färger och former. Det enda som återstår efter mitt frosseri är några pengar med hål i som barnen får som minne av Danmark. Med bilen överfylld av fett och socker ser vi Danmark försvinna bakom oss i backspegeln (fast för mig är det mest bildligt eftersom jag sitter med huvudet nedkört i knät för att slippa titta ut då vi åter igen åker över skräckens bro). Hejdå Danmark!

+ Jättefin camping med många aktiviteter

– Den där jäkla danskan gjorde att vi hade noll koll på vad saker och ting kostade. Slutnotan blev därför rätt hög efter duschavgifter, lekbiljetter och sju sölvenes fjärs-avgifter.

Vi betalade en hel del.

Lämna en kommentar